Hundraser

Malinois

Disco, Malinois

Vid slutet av 1800-talet fanns i Belgien ett antal vall och vakthundar av skilda typer och olika pälsvarianter. En grupp ledd av professor A Reul från veterinärmedicinska högskolan i Cureghem bildades för att bringa lite ordning och A. Reul kan anses vara den verklige pionjären och grundaren av rasen. Rasen antogs officiellt 1891-1897. År 1891 bildades rasklubben för Belgiska vallhundar i Bryssel och samma år organiserade professor A Reul en granskning av 117 hundar i Cureghem, vilket gjorde det möjligt att uppskatta numerären och att välja ut de bästa individerna. De följande åren påbörjades ett avelsurval bl.a. genom att linjeavla på vissa hanhundar.År 1892 presenterade rasklubben en första mycket detaljerad rasstandard. Bara en enda ras med tre pälsvarianter blev tillåten. Då rasen var den vanlige mannens hund och därför utan status var det först år 1901 som de första belgiska vallhundarna blev registrerade hos den belgiska kennelklubben. Under de följande åren föresatte sig uppfödarna att ena typen och rätta till felen. Ungefär år 1910 hade den belgiska vallhundens typ och temperament blivit befäst. 

Belgaren finns idag i fyra olika varianter:

  • Groenendal- långhårig, svart
  • Tervueren- långhårig, röd
  • Malinois- korthårig, röd
  • Laekenois- strävhårig, röd

Groenendal kom som första Belgare till Sverige i början av 50-talet, Tervueren kom några år senare. 1974 kom den första Malinoisen och Laekenois kom 1984. Frågan om olika varianter och tillåtna färger har orsakat många schismer. Däremot har det som rör morfologin, temperamentet och anlaget för arbete aldrig orsakat någon oenighet. Idag används de olika belgarna som tjänstehundar (polishundar, väktarhundar, narkotikahundar, eftersökshundar, räddningshundar, försvarsmaktshundar mm. ) och tävlingshundar (bruks, IPO, agility, vallning mm) När det gäller tjänstehundar och tävlingshundar med skyddsarbete är det framförallt Malinois som används.

Den belgiska vallhunden skall ha normala och harmoniska proportioner och utstråla elegans och kraft. Den skall vara medelstor med torr och stark muskulatur. Rasen skall vara kvadratisk, härdig, rustad för utomhusvistelse oberoende av årstid och de klimatväxlingar som är vanligt förekommande i Belgien. Med sina harmoniska proportioner och det stolt burna huvudet skall den belgiska vallhunden ge ett intryck av elegant robusthet, vilket bör vara ett utmärkande drag för en arbetande hund.

Rasen skall vara vaksam och aktiv, mycket livfull och alltid redo tillhandling. Förutom sina medfödda anlag som vallhund har rasen också värdefulla egenskaper, som gör den till en utmärkt vakthund. Om så behövs, tvekar den inte att försvara sin husbonde. Rasen förenar alla de egenskaper man kan önska av en vall-, vakt-, skydds- och tjänstehund. Dess livliga och vakna temperament och dess självsäkra sinne, utan någon rädsla eller aggressivitet, skall avspeglas i kroppshållningen och det stolta och uppmärksamma uttrycket i de gnistrande ögonen. Man skall ha i åtanke ”lugn” och ”djärv” vidbedömning av rasen.

/ Måns Bäck, skyddshundsgruppen

 

 


Schäfer

Atom, schäferhund

Världens populäraste ras, en mångsidig brukshund

Schäfern är som ”typ” en mycket gammal hund. Man har hittat kranier ända från bronsåldern, det vill säga runt 2000 år f Kr, som till sin utformning är nästan identisk med dagens schäferhundar. Denna ursprungsform har sedan genom alla år bevarats och nästan helt förskonats från mänsklig ”hjälp”. Från början hölls Schäferhunden som vakthund för bostäder och lösgående boskap av olika slag, men under de senaste århundradena blev den alltmer en vallande hund för får, en så kallad herdehund, och det är också därigenom den fått sitt namn. Fåraherde heter på tyska Schäfer, och herdens hund blir därför helt logiskt Schäfer-hund. Debuten för den moderna Schäferhunden skedde på en utställning i Tyskland 1899, där den uppmärksammades av två män, Max von Stephanitz och Artur Meyer, som sedan kom att bli Schäfertysklands dominerade krafter under många år. Dessa herrar var mycket entusiastiska och bildade redan 1899 den tyska Schäfer-hundklubben (SV) och man skrev också detta år den första exteriöra och mentala rasstandarden, en standard som med bara marginella ändringar gäller än i dag. I princip finns inte något arbetsområde som är främmande för en Schäfer. Inte minst dess insatser på tjänstehundsidan har rönt stor uppmärksamhet. Redan i början av 1900-talet introducerades den som polishund i Tyskland och den fick också många och viktiga uppdrag under första världskriget, där den definitivt befäste sin användbarhet. I de flesta länder världen över toppar Schäferhunden år efter år registreringstabellerna som mest köpta hund. Anledningarna är naturligtvis flera, men de många användningsområdena är nog skälet till att så många människor väljer denna ras. Det finns knappast någon uppgift inom hundsporten, eller i samhällets tjänst, som inte en Schäferhund klarar av.

Allmänt om rasen

Schäferhunden är visserligen världens - och Sveriges populäraste ras, men det är för den skull ingen renodlad sällskapshund. Den måste få jobba med både benen och hjärnan för att bli lycklig. Man behöver inte flänga runt hela Sverige och tävla varje helg (även om det oftast är rätt kul), men man måste bibringa hunden kunskaper i en eller flera bruksgrenar. Kunskaperna ska givetvis sedan underhållas med täta träningspass. En Schäfer som inte får jobba är ingen lycklig Schäfer. Rent allmänt kan man säga att bara riktigt aktiva människor kan komma i fråga för att ha Schäfer, aktiva genom att promenera i skog och mark, och som dessutom har tid att arbeta med hunden. En fråga som oftast ställs är om barnfamiljer kan skaffa schäfer. Rasen passar bra i en barnfamilj om hunden och barnen, med föräldrarnas hjälp, får lära sig visa respekt och ta hänsyn till varandra.
Inte minst måste det finnas regler som måste följas från båda håll. Även som oerfaren hundägare kan man mycket väl köpa Schäfer. Förstagångsägarna har som regel ett stort hundintresse, vilket med lite hjälp kan utvecklas till ett väldigt fint förhållande med hunden. Som hos alla raser bör man vara lyhörd för råd och anvisningar och vilja lära sig ”allt”. Är man det, kan rasvalet av en Schäfer bli mycket lyckat, även om det är den första hunden.

Egenskaper och mentalitet

Enklaste sättet att beskriva en Schäfer är att citera en bit ur standarden: ”En Schäfer skall ha ett jämt humör och ha goda nerver, vara självsäker och frimodig och fullständigt godlynt (utom i retningsläge) och därtill skall den vara uppmärksam och följsam. Den måste besitta mod, kamplust och hårdhet för att vara lämplig som sällskaps-, vakt-, skydds-, tjänste– och vallhund”. Man kan säga att den skall utstråla styrka vighet och självsäkerhet samt inge respekt och vara samarbetsvillig. En valp har naturligtvis inte utvecklat alla egenskaperna till fullo, men med en ägare som har intresse tid och engagemang, kommer den säkert att leva upp till vad som ovan sägs. Förarkontakten är bland det viktigaste vid hundens uppfostran, oavsett vilken ras det rör sig om. Om den är god, och signalerna från föraren är så tydliga att hunden aldrig behöver tveka eller missförstå budskapet, finns stora chanser att hunden skall bli precis som man vill ha den.

En schäfer finner sig tillrätta i de flesta situationer och miljöer

Den har därför inga problem att koppla av i hemmets lugna vrå under förutsättning att den fått tillräcklig motion och stimulans. Inom sin egen flock är den oftast kontaktsökande, och stundtals kelig och ömhetsberoende. Med rätt ledarskap är det inga problem med självständighet. Mot främlingar skall den ha en något avvikande inställning, utan rädsla och utan alla former av aggressivt eller hotande beteende, alltså fullständigt godlynt.
Att väldigt många människor har stor respekt för Schäferhundar beror säkert på att den liknar vargen (den gamla folktron om vargens farlighet lever fortfarande kvar), och att den syns ofta ”vilt bitande” vid TV-reportage från idrottsevenemang med mera, (något som är inlärt och sker på kommando), samt att den kan vara något reserverad i sitt sätt att hälsa på främmande människor. Detta gör att den kan användas som vakthund. Den skall då ha ett balanserat uppträdande. Schäferhundens intresse för att jaga (vilt) är inte utpräglat och brukar inte vara något större problem. Den kan visserligen göra små utflykter ibland, men håller sig som oftast inte längre bort än att den har flockledaren inom synhåll. I sitt förhållande till andra hundar av samma kön är den bättre än genomsnittet. Antalet bråk och slagsmål är förhållandevis få (med tanke på hur många Schäfrar
det faktiskt finns). Med träning i ung ålder och rätt ledarskap kan ett eventuellt problem med detta nästan helt elimineras.

Texten kommer ifrån Schäferhundklubben